tisdag 31 januari 2012

"Nasse-upplevelse"

Då har man upplevt hur det är att använda "nasse" (alltså skyddsmasken/gasmasken) och det var defenitivt inte en trevlig upplesvelse. Vi skulle lägga på och ta av oss dem flera gånger fram och tillbaka så vi lär oss göra det rätt och fort, och tätt förstås. Okej, inget fel med det, gick riktigt bra, även om det nästan känns som man skulle bli strypt när hjälmen ännu kom på. Men när vi sedan gjort det några gånger skulle vi ut med dem, och vad tror ni vi skulle göra där då? Jo, springa förstås! Nåja, vi sprang (med dem och stridsutrustning förstås)  och tror inte ni jag då börjar få tungt till andas? (i detta skede bör tilläggas att min värsta rädsla är att bli strypt, kvävas eller att drunkna) Med gasmask på kändes det inte alls bra, så jag funderade nog på att om jag skulle säga till, men kämpade på lite till  även om panikkänslorna sakta kom krypande och sedan stannade vi och de frågade oss hur det gick, om någon tyckte det var tungt, otäckt, blev svimfärdig och så vidare. Men sedan skulle vi springa igen, och jag tänkte bara "neeej!", men det var bara att sätta iväg. Men det blev ju bara tyngre och värre hela tiden, så till slut blev jag tvungen att börja gå, och sedan sa de nog att om man riktigt känner att man måst får man nog ta och lösa på masken så luft kommer in underifrån, så det gjorde ju jag direkt. När vi skulle ta av oss dem (direkt efter) var jag nästan redan i panik, så tänkte ju inte få av mej den ens, så de fick komma och hjälpa (hade glömt att jag hade en hjälm på mej). Men fyy sjutton säger jag bara! Gasmasken är nu just det värsta jag vet, t.o.m tetsande går tusen gånger bättre! Känslan av att du är instängd, du ser inte mer än rakt fram typ, du andas genom ett konstigt filter, du kan bara dricka genom ett sugrör (som det dessutom kommer väldigt lite igenom), masken pänner och trycks in i ögonen och varenda gång du andas in spänner masken till ännu mer...Kan det skapa annat än panik när man får tungt att andas? Jag sa bara till de andra tjejjerna att kommer det gasalarm på riktigt och vi skall strida och ha oss, så går jag och gömmer mej i ett hörn någnstans och flyttar inte på mej innan allt är över...

lördag 28 januari 2012

Skidmarsch

Skidmarschen avklarad. Den var inte längre än ca. tio kilometer, men den skulle ju skidas med full stridsutrustning. Stridsbältet vägde kanske en femton kilo, så det var ju en "trevlig" liten tyngd att spänna fast på en (plus ett tre och ett halvt kilo tungt vapen). Konstaterade att jag är för smal för stridsbältet, har spänt till det så mycket jag kan och ändå så är det lite för löst för att tyngden skall fördelas ordentligt på höften, nu hängde den ganska ordentligt på axlarna så det har resulterat i spända och sjuka axlar (speciellt vänsteraxel där vapenremmen hängde). Borde man äta mera bulla och munkar för att få stridsbältet mera passligt?

Första delen av skidmarschen gick riktigt bra, föll endast en gång och det var när vi skulle över ett stort dike. Typiskt nog var det just då när premiärlöjtnanten stod där och såg på och jag nästan inte slapp upp tillbaka (tack vare stridsutrustning och allt för långa skidor) men upp kom jag ju nog efter att ha bökat upp mej ur diket lika smidigt som en flodhäst. Packningen spände nog fruktansvärt på axlarna så gott som hela vägen, men överkomlit ända tills just innan pausen då jag kände att nu spänner det nog för mycket på vänster axel för blodet slipper inte och cirkulera ordentligt i armen mera. Men tur nog tog vi paus just då så fick lassa bort allt och vila axlarna en stund. När vi väl fortsatte så lade ledarna i några växlar så då blev det direkt mycket tyngre. Vi ropade flera gånger att slutändan släpar efter, men inte saktade de ner för det inte. För min del gjorde det att jag igen fick andningssvårigheter när man hela tiden ger på och ger på fast man inte orkar och helt enkelt inte klarar av det. Så sista tre kilometrarna skidade en undersegeant med mitt stridsbälte och jag själv hade bara vapnet på ryggen. Enklare för mej, men så går det när de inte kan sakta ner, skulle de skidat samma takt hela vägen och saktat ner en aning när alla inte hinner med så går det så...Men jag överlevde ju dagen ganska galant iaf, betydligt bättre än tetsningen...

fredag 27 januari 2012

Andra klagovisan

Igen en supertung dag. Denna gång både fysiskt och psykist. Vi har idag lärt oss hur man går, smyger, springer, kryper, tetsat (krälar) och slänger sej, och allt det görs ju förstås med stridsbälte, hjälm och vapen. (full utrustning helt enkelt) Det var så himla tungt att tetsa, springa, krypa och slänga sej att jag påriktit bara kunde kastat mej ner och gråtit. Värsta var defenitivt inte det att det ibland tog sjukt när man slängde sej (ett plus med vintern iaf), utan det att du försöker röra dej i den djupa snön. Nu är det inte alls bra att ha vare sej korta armar eller ben, för du drunknar ju nästan i snön! Dessutom måste du ju alltid ha vapnet i skjutläge och pipan får ju inte åka ner i snödrivan och bli fylld med snö. Finns inte ens ord som beskriver hur jobbit det var, och inte tror jag man förstår det heller om man inte har gjort det...Till råga på allt fick jag igen tungt att andas, tur nog inte lika tungt som för nån dag sedan, för jag var smart nog att säga till före det blev allt för allvarlit. Fortsätter det i den här takten får jag nog gå och undersöka ifall jag har nåt i lungorna eller nån typ av ansträngningsastma...

Psykist var det ju också tungt, då man hela tiden försöker tänka att "lite till, lite till, du orkar nog". Men också för att jag hela fredagen (hela halva veckan egentligen) gått och väntat på att få gå på kvällsledigt och få åka in till Kauhava med älsklingen på en pizza eller kaffe eller nåt, när Älsklingen dessutom inte hade någon revyföreställning ikväll. Men tror ni inte att vi när vi skulle få åka iväg, får reda på att ingen slipper på kvällsledigt ikväll. Så skit stil! Kunde de nu inte meddela sådant lite tidigare iaf? Älsklingen väntade redan på mej vid porten, men honom fick jag aldrig ens se. Han fick inte ens komma till soldathemmet, eftersom jag inte anmält igår att han skulle komma, och dessutom skulle han ändå inte hunnit vara där mer än en halv timme innan den stängs. Så gissa om man är både arg, förbannad och ledsen på samma gång. Nu sitter man då inlåst iställe.

Imorgon blir det skidmarsch hela dagen, huhhu! Full utrustning och allt! Hur skall det gå?

torsdag 26 januari 2012

kort och orörlig...

Vad blir det om man korsar en isbjörn, en sköldpadda och en säl?
Svar: jag idag!

När man packar på sej kläder så mycket man kan så man inte skall frysa är rörligheten inte den bästa. När man dessutom tillsätter den obligatoriska utrustningen blir ju resultatet att man blir lika lång som bred... Dagens klädsel bestod av följande:

Fötterna: tunnare yllesockor + yllesockor + yllefodringar (påminner om tomtetossor tycker jag) + gummistövlar
Benen: långkalsonger (underdräkt/skiddräkt) + mili-långkalsonger + nalle-byxor (dvs. varmare långkalsonger) + beväringsbyxor + vinterbyxor + snöbyxor (vita tunna byxor som går ovanpå ytterkläderna)
Övredelen: skiddräktens tröja + t-skjorta + poolo-tröja + nalletröja (fortsättningen till nallebyxorna)+ vinterjacka + snöjackan
Huvudet: halsskydd+ mickey-mus-mössa + Hjälm

Plus:

på ryggen: Fullpackad stridsbälte och en ryggsäck

Plus: Vapnet

Fick ju inte lyft benen högre än 20 cm ovanför marken, så gissa då hur lätt att ta upp sej på lastbilsflaken när vi skulle till skjutbanan? Eller springa eller för att inte ens tala om hur det är med trettio cm djup snö...därav kommer då min metafor för hur jag känt mej idag (ni får klura ut själv vilket djur som står för vad)...men har iaf inte haft så himla kallt...

måndag 23 januari 2012

börjar bli hårdare tag...

Det var nästan tyngre och jobbigare att koma tillbaka till brigaden efter första permissionen än för två veckor sedan när jag för första gången satte min fot innanför porten. Hade en alldeles underbar helg med Älsklingen, och den började redan på fredagen halv fyra när jag gick ut härifrån och Älsklingen väntade på mej i bilen! Han är så gullig som kom efter mej hit, och gullig när han också skjutsade hit mej igen på söndagkväll. Längtar nu till nästa veckas fredag då jag näst slipper på permission och han (förhoppningsvis) står utanför porten igen (det sa han iaf att han skulle göra).

Men från och med idag kan man säga att allvaret börjar här. Alla undersergeanter tänker ju nu att när vi en gång har fått vara hemma på helgen kan de ta i med hårdhandskarna här med oss. Och nog för att det tydligen behövs till viss grad också, för en del pojkar är (tyvärr) allt för slarviga och bryr sej inte, så då får vi alla andra lida av det med att springa fram och tillbaka in och ut ur kompaniet av olika orsaker. Ibland är det tuggummi, näst är det snus, sedan är det att våra punkkan (sängar) är dåligt bäddade, att någon pratade när vi skulle springa till en formation eller så är det helt enkelt så att vi är för långsamma eller annars inte gör allt rätt. Men hur som helst så böras väl den ordentliga armen nu...

Vi var idag och sprang cooper testet (alltså att springa så långt man orkar och hinner på 12 minuter, ifall det var någon som inte visste vad jag menade). Är nog helt nöjd med resultatet även om jag måste springa det bättre innan oktober och jobbet börjar, men vet iaf att jag inte skulle kommit mycket längre. Och vi flickor sprang alla ganska jämt, vi tre som sprang längst sprang endast med 20 meters skillnad, så det är ju inte så dåligt för min del. Dessutom fanns det nog pojkar som sprang sämre än mej, och pojkar jag trodde att skulle komma mycket längre. Men det kan bara gå uppåt från och med nu.

Men nu blir det godnatt härifrån Kauhava, imorgon är det en ny dag och bl.a. skjutbanan som gäller. Sov gott allesammans!

fredag 20 januari 2012

lomille tänään!

godmorgon gott folk! Jodå jag lever ennu. Musklerna är inte längre så sjuka och har nog hunnit med nu (nästan). Idag slipper vi Äntligen hem på permission! Skall bli såååå skönt! Skönt att få klä sej i annat än grönt, skönt att inte behöva ha håret i en spänd knut i nacken, skönt att få bete sej normalt och bl.a skratta om man har lust, skönt att få äta i lugn och ro, skönt att inte behöva stiga upp klockan kvart före sex, skönt att inte behöva bädda sängen enligt rutmönster två gånger per dag(minst) och fram för allt skönt att få vara i Älsklingens famn! Man lär sej minnsann uppskatta det civila livet, och alla vardagens godheter. Men ännu är det en dag (en halv dag) innan detta, men har på känn att det kommer gå ganska fort...ha en skön fredag allesammans!

tisdag 17 januari 2012

första klagovisan

varning, för nu kommer första klagovisan. Är så himla slut! Dagen började med morgonlänk klckan sex, innan frukost då man från förr har noll energi...sedan har vi sprungit (joggande i manlig takt) ett par gånger, varav ena var strax efter att vi varit och skidat i terängen (vilket kanske var något av det bättre som hände idag, men det var tungt). Skidorna är av modell stenålder, och mina hanskar är flera nummer för stora så det lämnar nästan lika mycket tomrum när mina fingrar slutar, så fick knappt något grepp om min lite för långa stavar...har så otroligt sjuka magmuskler efter söndagen ännu, har vare sej kunnat böja mej, sträcka på mej, skrattat eller något annat utan att det drar och värker i magen. Tillräckligt med energi får man inte heler eftersom man inte hinner äta upp sin mat, har hittills lämnat nästan hälften varje dag eftersom jag helt enkelt inte hunnit äta. Det som däremot var mycket bra idag var att vi hade kvällsledighet och fick lämna brigadområdet, så jag och ett par andra flickor åkte till centrum och åt kebab i lugn och ro, så nu är jag iaf mätt...ja just ja, vi har också flyttat rum idag, så alla saker har vi burit till vårt nya rum...men nu faller mina ögon ihop, sov gott allesammans. Får se om jag slipper upp ur sängen imorgon ens...

söndag 15 januari 2012

besökskväll

har på känn att söndagar kommer bli favoritdagar på brigaden (om man måste vara på brigaden altså), för mam får sova till halv åtta och maten är lyxigare. (tyvärr är det fortfarnde lika bråttom allstans, så man hinmer nog inte äta den i egen takt, men den är iaf mycket bättre än på vardagarna). Idag hadde vi dessutom besökskväll så mamsen och papsen kom hit och hälsade på, så det var hur skönt som helst att bli påmind om hur civila livet är...älsklingen kunde tyvärr inte komma eftersom de hade föreställning me revyn. Förstås är det ju honom jag saknar absolut mest... Men mamma förade hit en efterlängtad handduk (de vi fått här är bokstavligen som större kökshanddukar), länkare (har storlek 40 på mililänkarna), en skön pyamas, hand och hudkräm (mina händer har skrikit efter hjälp hela veckan, har haft såg sjuka fingrar av att det spruckit under nästan vatenda nagel då de är så torra...) och flera par yllestrumpor. Härligt. Så det har då varit en lite bättre dag.

Vi hade muskelkonditionstest idag också, (bortsett från coopern, den blir nästa vecka) och jag är inte helt nöjd, såskall nog börja träna mera. Trodde nog jag hade bättre magmuskler än resultatet var idag, meninte är det annat än träning som gäller nu. Men det blir det väl nog ändå här från och med imorgon,för de säger hela tiden nu att det bara kommer att bli tuffare fysiskt, så månne man inte är i tipptopp i februari. Och nästa vecks tar vi och gör det bästa möjliga i coopern... Men nu, natinati, väckning kl sex imorgon igen...

torsdag 12 januari 2012

kompaniets kortaste

idag har egentligen inte heller varit så tung dag, men däremot har den varit kallkall. Vi började dagen med ''sulkeisharjoitukset'', vet inte vad det heter på svenska, men truppledaren översegeant (hur stavas det?) gick igenom asento, lepo, ojennus, förflyttningar, formatiomer osv. (ursäkta, men de har inga svenska betekningar, iaf används inte de i finland) men vi stod då ute stilla länge så det blev superkallt fast man försökt klä sej ordentlit, vi fick inte använda vinterkläderna, vet inte varför, men det är ju klart det blir kallt då. Imorgon har vi samma igen, med nya saker, så skall försöka klä mej lite varmare ännu. Det som är bra med de övningarna är att vår truppledare påriktit är bra och tydlig och kan förklara, mycket bättre än våra undersegeanter som bara vill bossa runt, ropa och klaga så mycket de hinner. 



Idag hade vi fotografering för hela kompaniet. Det gjordes också utomhus men den här gången fick vi ha vinterjackorna på så det blev inte så kallt. Men jag är nu helt officiellt kompaniets kortaste, enda under 160 lång, så nu kan man väl kalla mej liten och tuff *haha*.



En lite kul grej hände idag faktist, eller egentligen gjorde jag nog bort mej, men det blev lite kul. Enhetens högsta man, kaptenen kom in i vårt rum med två andra män (de skulle kolla något med luftsystemt ellr något i den stilen förstod jag). Men han frågade något av oss och jag svarade ''...herra kenraali'' (=general) och han är ju inte det utan han är kapten. Hups! (nog visste jag ju det, blandar bara på orden lite) Men han skrattade bara och sa ''kiitos ylennyksestä'' (tack för befodringen), och jag ändrade snabbt till kapten, och blev troligen röd i ansiktet. Men han verkar inte så sträng och surpuppa då han ändå skrattade lite, bättre högre betekning än lägre iaf...

onsdag 11 januari 2012

efter tredje dagen...

nåja, då tar vi igen en liten uppdaterinb... Har nu varit här i tre dagar, även om det redan känns som en eller två veckor. Håller fortfarande på lär mej nya saker varje dag, men nog börjar det så småningom gå. De har inte ännu lagt oss och springa mer än i trapporna när man skall göra något, det är ju bråttom till allt här...men idag har vi varit på läkargranskning, imorgon vaccineras vi, så senast på fredag springer vi och tränar vi nog för fullt här. Jag har själv redan hunnit irritera mej på en massa småpåtiga onödigheter som hela tiden kommer fram, exempel hur himla nogat sängarna ska bäddas (nog för att de redan idag gick riktit bra) alla rutor skall vara exakta, jämna, raka, spända, inga skrynklor, osv. om man har en dragkedja en halv milli opp till någon ficka på jackan är det hela världen och sådan småsaker. Jodå, man skall kunna vara noggrann, saklig, ordentlig, punktlig, ordningssam, och hela faderullan, men lite väl överdrivet är det nog ibland. Men sedan sådana saker som att kunna marschera i takt, stå i ordentlig formation, hälsningar och sådant förstår jag nog. Men jag förstår int hur det kan vara så himla svårt för vissa (syftar på marschering och formation nu), när någon ropar vänster, så menar de vänster, inte höger, och ropar de takten, så är det på riktigt inte svårt att lyssna och följa den. Men ändå finns det då de, som helt enkelt inte kan, och då om du går bakom dem, lider du av det för de lämnar efter och du kan ju inte heller följam formtionen. Man blir så frustrerad på sånt. Men, nej jag marscherar inte perfekt ennu, eller inte idag iaf, för han som drog så tog världens längsta steg, så lilla korta jag hölls helt enkelt inte med, så det blev några skutt ibland. Men hur det blir då sedan när vi börjar springa vet jag inte, kommer aldrig hinna med...men det ser vi om ett par dar...Nu är det nog igen dags att lägga huvudet på kudden, det är en lång dag imorgon igen...ha det så bra allesammans!

måndag 9 januari 2012

första dagen...

första dagen över. mycket nytt och tankarna snurrar ennu, men det är ju bara början ennu...vi har fått all utrustning redan (förutom vapnet) som vi bar till våra rum i stora säckar, typ en gånger enmeter, och de vägde typ 50 kilo, men på två gick de bra... annars har dagen i stort sätt gått ut på att vänta. vi bor 6 tjejjer tillsammans och de verkade riktigt trevliga så fint kommer det nog gå. berättar mera en annan gång, borde börja sova redan och väckningen är innan klockan 6 imorgon, och då börjar väl allvaret...natinati!

söndag 8 januari 2012

snart börjas det

Sista kvällen före mitt livs största utmaning (hittills) börjar. Imorgon stiger jag på tåget till Kauhava och inleder min nio månader långa militärtjänstgöring. Oj vad nervös jag kommer vara imorgon. Är det redan nu, men försöker tänka positivt och jag vet att jag kommer klara det fint. Kan ju dessutom inte vara sämre än andra tjejjer som varit där och inte heller mycket sämre än alla pojkar. Men visst är det nervöst! Vi kvinnor har ju inte precis militär-gener i oss lika mycket som karar, de har ju det i blodet. Men som sagt jag kommer klara det fint, även om jag vet att det kommer bli sjukt tungt. Men å andra sidan så är det bara grundperioden som kommer vara sjukt jobbig och tung, i mars får jag ju igen ta oboen i hand, åka till vasa och göra det som jag har i blodet, nämligen spela.

Skall försöka hålla er uppdaterade här på bloggen, så bra det går med telefonen iaf. Men ha det bra, håll tummarna och skicka styrkande och peppande tankar till mej ibland!


fredag 6 januari 2012

Tjejmiddag

Igårkväll var jag ut och åt med de allra Bästa, mina underbara tjejvänner! En superkul kväll blev det! Sådant man inte ens kan beskriva på bloggen, för det är helt enkelt bara bra vänskap. Men god mat åt vi, bra service fick vi på restaurangen, skrattade mycket och pratade ennu mera, perfekt tjejmiddag!




klot-kul

Älsklingen tog en dag ledigt från jobbet igår så vi skulle få vara lite tillsammans, så "dagen till ära" åkte vi och bowla. Det var superkul! Dessutom kom vi dit så passligt att vi halva tiden fick bowla glow-bowling (hohtokeilaus på finska) så det blev ju riktigt partystämning.


 
 Vi spelade fyra och en halv rond, varav vi vann varannan, så jag vann två och en halv, och han två *hihi*
Men ganska jämt var det nog, tror Älsklingen fick flera strikes än jag, men jag var ändå snäppet bättre denna gång...


Här tror jag faktist jag plockade en spare medan Älsklingen fick strike..

onsdag 4 januari 2012

Pizzanight

Det blev pizza till kvällsbit här hemma hos oss ikväll. Hemgjord sådan. Blev i misstag så stor deg så det räckte till två plåtar, men bra så, för då fick vi variera smakerna lite mera. Riktit gott blev det också, och räcker hur bra som helst imorgon ennu. *Namnam*




Vi glömde ta foto när den var gräddad och klar men inte ser den nu mera annorlunda ut än andra hemgjorda pizzor...

måndag 2 januari 2012

Första måndagen år 2012

Nytt år och ny vecka. Inledde idag sista veckan i mitt civila liv innan jag rycker in i militären, och det börjar bli lite småpirrigt. Men har tänkt hinna med en massa saker och träffa både vänner och släkt denna vecka, så hinner nog inte tänka på det allt för mycket. Hälsade bland annat på kära farmor idag på ett glas lemonad och kakor, och om en stund kommer kära vännerna A och M hit så ska vi ha en trevlig kväll.

Var idag till pentik med min ugnsform som gick sönder på självständighetsdagen. Tänkte fråga hur den kan ha gått mitt itu bara sådär, då den inte ens blivit använd så många gånger, inte diskad i diskmaskin och lagd i ugnen innan ugnen ens var varm (även om den borde tåla allt det). De svarade att det kan tyvärr bara hända sådant ibland, men de gav mej en ny ugnsform istället för den gamla. Nu tillverkar de ju inte min serie längre, så hon gav mej en som var samma format och neutral så den skulle passa ihop med resten av serien, så det blev en vanilja-ugnsform nu. Hade inte trott jag skulle få en ny sådär bara, men är mycket glad över den supergoda kundservicen man får hos Pentik! Men jag hoppas att mina andra formar och skålar inte går sönder, för de tillverkar ju som sagt inte min serie längre...