Inga avstånd i världen...

Som flyttfåglarna flyttar söderut om hösten gör även jag det...nu sitter jag igen ensam i lägenheten här nere i H-fors. Skolan börjar imorgon igen, vilket betyder att nu börjar även en evinnerlig saknad efter Älsklingen. Älsklingen och jag lever tyvärr i ett distansförhållande under skolåren, pga helt olika stuier har vi inte möjlighet att studera på samma ort. Detta har lett till att vi nu sitter ensamma med 500 km mellan oss och saknar den andres famn. Jag tror inte man förstår hur det är att ha ett distansförhållande om man inte upplevt det själv. Saknaden av den andra, små vardagliga ting man inte kan uppleva tillsammans, att inte ha någon att säga hej till eller krama om när man kommer från skolan, få krypa ner i den andres famn efter en lång dag...listan är egentligen sju mil lång över saker man går miste om. Att veta att det är endast några dagar i månaden man ser sin Älskling tar verkligen hårt på krafterna ibland. Under dessa dagar hinner man helt enkelt inte uppleva allt man gått misste om, dessutom blir man tvungen att skiljas från varandra om och om igen...men vi har ett måtto som vi följer med Älsklingen

Inga avstånd i världen kan skilja älskande hjärtan åt

det ger oss kraft att kämpa vidare ännu lite till när det känns som om orken skulle ta slut. Och när vi vet att vi har varandra att luta oss mot, och vi går vägen tillsammans går det alltid lättare än om man skulle kämpa själv....
Så jag kan bara säga att tur att jag iaf har världens underbaraste fästman, som väntar på mej hemma i Österbotten, och som jag alltid får komma hem till!