Musiken för mej

Svenska Idol har börjat igen, och där frågar domarna ofta av de som söker "vad betyder musik för dej?". Så jag började själv fundera kring det. Men för att kunna svara på det krävs lite bakgrundsfakta:

Musiken har varit en del av mej så gott som hela mitt liv. Som liten var jag med i musiklekskola, senare började jag sjunga i kör, vilket höll i sej väldans många år. I lågstaiet började jag ta pianolektioner och som åtta åring började jag vid konservatoriet, först två år blockflöjt och sedan när jag hade tillräckligt stora händer fick jag börja med mitt egentliga instrument Oboe. Har även tagit sånglektioner i många år, både pop/jazz-sång och klassisk, men på grund av studerna nu har jag inte haft möjligheten att fortsätta med lektioner, men sången finns alltid nära hjärtat.

Men dock inte lika nära som mitt huvudinstrument. Jag tror faktist inte folk som inte hållit på med musik helt kan förstå hur viktig musiken verkligen kan bli, och speciellt inte hur klassisk musik kan betyda så mycket. Jag förstår vad de syftar på. Själv är jag av den åsikten att klassisk musik måste man lära sej tycka om. Man kan inte tvinga någon gilla klassisk musik, det är något man måste lära sej lyssna på. I mitt fall var det genom lektionerna, det jag spelade och fick lära mej om, små doser av klassisk musik. Inte för mycket information på en gång, inte heller allt för inveklade kompositioner, det skulle bara skrämma. Så under de sex-sju första åren lärde jag mej att gilla musiken, under den sista delen och nu efteråt kan jag även njuta av den.

Det var först i gymnasiet jag på allvar började fundera på att hålla på med musiken i proffessionellt syfte. Jag sökte in på en andra stadiets musiker utbildning, var fortfarande inte säker på saken, men under det senare hälften av andra året där började det bli allt mera självklart, det Är musik jag skall hålla på med. Kommer ihåg hur en lärare sa åt mej efter min examenskonsert att han kommer ihåg när jag hade sagt på en av hans kurser att jag inte är säker på om det här är det jag vill hålla på med, men nu visade jag att det verkligen är det.

Nu när jag kommit in till en skola där jag bara får koncentrera mej på musiken kan jag inte säga att jag är annat än lyckligt lottad. Alla har tyvärr inte möjligheten, eller hittar inte det de vill göra livet ut. Det har jag, dessutom vet jag att det är helt opp till mej hur långt jag vill sikta. Vill jag upp till de bästa i världen, så är det upp till mej, ingen kan tvinga mej upp, ingen kan heller dra mej dit, ingen kan göra det åt mej, men många kan hjälpa. Men sist och slutligen är det upp till mej, jag har många dörrar som står öppna, det är bara att se vilken väg jag vill gå.

Men tillbaka till varför jag valde den här vägen och vad det betyder för mej.

Jag kan enkelt säga att jag blir lycklig av det, men det resonemanget räcker inte långt. Jag tror att det är lite samma med elit-idrottare, de skulle heller inte tvinga sin kropp till de allt snabbare tiderna, allt högre höjderna, allt bättre styrka osv. om de inte skulle vilja det eller verkligen tycka om det och bli lyckliga av det.  Adrenalin är väl ordet i det här fallet. Adrenalinet som susar genom kroppen just innan en konsert eller ett lopp. Pirrande känslor i magen, händerna svettas, benen darrar, munnen torkar ut...men när man väl kommer igång förvandlas dessa känslor till ett lyckorus som man bara njuter av, lite som en drog, men endast i hälsosamt syfte. Man känner hur tonerna vibrerar i rummet och skapar musik. Du skapar det som kan va så vackert. Med musiken kan man uttrycka så många känslor, sinnesstämningar och händelser. Försök t.ex fundera vad en film skulle vara utan musiken i bakgrunden? Vad skulle filmen hajen vara utan de ryggradsskärande tonerna i bakgrunden, eller Pirates of the caribbean utan symfoniorkestern i bakgrunden när de seglar iväg?

Det är egentligen det jag pratar om, något som får en att känna, allt från spänning till kärlek eller lycka till sorg. Men för mej blir det ännu ett steg längre, att själv få skapa den känslan. Att få uttrycka det man vill, utan att använda ett endaste ord. Man är inte bara en liten människa på jorden, nej för ett ögonblick blir man så mycket mer. Den känslan är mäktigt när man verkligen får uppleva det.

Men nu är ju inte varje dag fylld av denna känsla, inte helt iaf. Men dagarna är fyllda av en längtan till den, en strävan efter att få skapa något vackert, betydelsefullt och unikt. Och när man väl kommer till den punkt när man "vinner ett lopp" så blir man så lycklig och lever länge på det.

Så jag kan säga att musiken gör mej lycklig. Musiken är även en del av vem jag är.