Löpning och smärta

Detdär med löpning skulle på riktigt gå så mycket lättare och vara så mycket roligare om man bara skulle få ha helt friska ben, men nej här ska det ta plågas ordentligt för att man skall gå framåt. Men hur skall man någonsin kunna bli snabbare och bättre om smärtgränsen ligger lägre än kapaciteten? Och fastän viljestyrkan är starkare än kroppen så funkar det inte eftersom kroppen inte lyder. Älsklingen och jag var och sprang i måndags och han som naturligt är snabbare än jag sprang före, stannade upp och ropade nu tar du en spurt hit, pushade på mej så jag skulle klara lite mera. Och visst var det roligt, men kände mej hur dålig som helst när jag knappt slapp hälften så snabbt som jag vet att jag egentligen kan. Ikväll var jag själv pånytt på en springtur, och inte kan jag precis säga att jag var nöjd med rundan, men gjorde så gott jag kunde. Älsklingen hade hoppat på cykeln en stund efter att jag farit och kom efter mej, och på andra varvet kom han emot och cyklade sedan brevid och kollade att jag höll rätt hastighet medan jag sprang, gick inte så bra, men hade ju redan sprungit ett och ett halvt varv redan (ett varv är 2km) så skyller lite på det och resten på smärta...

 Men något positivt i detta inlägg också så tänker bjuda på en bild som jag tog under en löprunda i Niinisalo, den bästa jag hittills gjort faktist. En av de få gånger det inte gjorde (så) ont när jag sprang och fick ett rätt bra tempo. Beviset på att man kan göra framsteg trots värk, men de syns bara mera sällan...