Denna vecka är värsta sportveckan vid musikkåren. Eller sport är väl kanske inte riktigt rätta ordet, idrottsvecka kanske låter bättre. Men hur som helst, i måndags var vi hela långa dan på skjutbanan, riktigt kul var det. Speciellt eftersom jag faktist är en ganska bra skytt. Nu skall ni inte tro jag är militärisk av mej för att jag tycker om att skjuta på poängtavlor, utan det är snarare min tävlingsinstinkt, att försöka sikta och pricka bra samt att jag kan känna att jag är duktig på något som gör att jag gillar att vara på skjutbanan. Men hur som helst, så efter vi ställt in siktet med några provskott så prickade jag alla skott i tavlan, och med goda resutlat. Ett enda skott hamnade utanför poängskalan, men det syntes ju på tavlan iaf, så det är ju heller inte så dåligt. Totalt skjöt jag väl ca femtio skott som räknades, plus provskotten. Vi fick resultaten till musikkåren idag, och mina poäng var inte långt ifrån de bästa på kåren inte, (och vid kåren har vi en mästerskapsskytt). Synd bara att vi inte fick prova skjuta med pistol (det gjorde personalen), det skulle varit en rolig utmaning. Det sägs att det är rätt mycket svårare, även om avståndet då till tavlan är 25m, motsvarande 150m med geväret.
Tisdagen börjades med orientering. Kändes lite som att man igen hade skolgymnastik i högstadiet, bortsett från de gröna kläderna. Trots relativt ruttet väder, var det inte så farligt. Vi var rätt många som orienterade tillsammans, så behövde inte hela tiden vara på alerten var på kartan man var.
På eftermiddagen var det dags för det "efterlängtade" coopertestet. Och hur gick det då? Nåja, sprang bättre än på grundperioden då jag sprang 2115 meter, nu sprang jag 2300. Nöjd och besviken på samma gång. Mest besviken var jag direkt efter att jag sprungit, när jag bara låg på springbanan och sa "neeej", för det betydde ju bara att jag inte klarat gränsen på 2600. Men när det lagt sej, så är jag ändå rätt nöjd med resutlatet. Förbättrade riktigt bra nog, och med tanke på att jag på ett par månader inte sprungit, och innan det sprungit med både valpsjuka och höftproblem så är det mycket bra gjort.
Men måste jag springa på nytt då? Inte för tillfället, eftersom idrottslöjtnanten (eller vad man nu kan kalla honom) tyckte att vi istället skall göra ett cykelprov där man cyklar på en typ motionscykel, med pulsmätare som är kopplad till ett datorprogram. Man cyklar så länge man orkar, skall trampa med ca 60 tramptag per minut och med två minuters mellanrum ökar motståndet. Och detta resultat kan man omvandla till vad det skulle motsvara i 12 minuters springtest (cooper). Ganska simpelt test i teorin, men nog är den också himla tung och tar ut dina krafter in i det sista. Så detta har jag gjort idag. Satte mej på cykeln, började trampa och trampade på i lite mera än tjugo minuter. Till en början var det rätt enkelt men nog blev det tyngre allt med att motståndet ökade.Följde med på skärmen hur pulsen höjdes hela tiden och jodå, nog gick det upp över 200 vid det sista motståndet. Resultatet blev iaf bra! 2612 meter motsvarade det i ett coopertest, så visst räcker min kondition till att springa det nog, men det är bara så enkelt att jag inte kan springa så fort. För sanningen är att alla här i världen är inte byggda för att springa fort, och jag är en av dem. Det är bara att gokänna det. Så nu hoppas jag dagens ergo-cykelresultat gokänns för jobbkravet, för enligt det, som borde vara mera sanningsenligt för ens egna kondition, så skulle jag klara det.
Men nu kan jag äntligen börja motionera i den takt jag vill och i den form jag vill. Skall lyssna mera på min kropp och motionera för min egen skull, inte för cooperns. Skönt att tänka att det inte mera är blod svett och tårar som gäller, för det har det bokstavligen varit...iaf höjdes min motivation till träning mera idag....
