Tankar efter grundperioden

Hur har nu grundperioden varit? Sex veckor har gått, och jag är nu flygkrigsman. Sjukt vad tiden gått fort! Inte för att det känns som om jag åkte till Kauhava första dagen igår, men det har gått himla fort! Har det då varit som jag trott? Inte alls! Trodde det skulle varit mycket tyngre, mycket mera fysisk påfrestning, skogshoppande, skjutning, muskelträning, morgonlänkar osv. osv. Där efter två tre veckor trodde jag att nu börjar allvaret, och nu blir det så tungt jag tänkt mej, men vet inte riktigt vart det försvann. Jo det har varit tungt mellan varven, jag har klagat, jag har nästan gråtit, jag har svettats, jag har kämpat tills jag inte längre orkat, men det har också varit väldigt mycket dö-tid och väntande, och inte så fysiskt påfrestande övningar. Hade nog väntat mej värre helt enkelt, eller iaf annorlunda. Pratade nu i helgen med en som nu på samma gång gått grundperioden i dragsvik, och där har de minsann haft det betydligt värre, och mera som jag förväntat mej. Jämfört med dem har vi nog haft himla lätt grundperiod. Lite besviken är jag nog nästan på att vi haft det så lätt, men å andra sidan är jag mycket tacksam för det, har ju inte precis åkt till militären för att jag vill utan för att jag måste för att få ta emot jobbet. Så kanske det är lika så bra att jag kom lite lättare undan här. Men har nu iaf trott att grundperioden skulle se likadan ut på alla brigader, men tydligen inte. Men det vet jag iaf att skulle jag fortsätta i Kauhava nu efter grundperioden skulle det nog bli mycket mycket tyngre. Det vet jag att jag inte skulle klara av, varesig fysiskt eller psykist.

Det har jag iaf kunnat konstatera att militären inte är gjort för kvinnor, och speciellt inte om man är av lite kortare och mindre modell. Allt här är gjort för manliga proportioner, och t.o.m en man med dålig kondition klarar det aningen bättre (iaf i vissa fall), eftersom grunden är byggd för manliga muskler, grunder och kroppsbyggnad. Det som kvinnor kanske har fördel med är det psykiska, eftersom vi kommit hit frivillit och det inte är ett måste.

Men nu är det över, och här står jag ännu. Måste säga att det kändes ganska coolt att svära faneden i fredags och att lova kämpa för vårt land precis som kära Farfar gjorde när han var ung. Efter faneden spelade musikkåren Finlandiahymnen i kyrkan, och där blev jag faktist tvungen att blinka bort någon tår, sist jag hörde den var på kära Farfars begravning, så en hel del känslor vällde nog upp just då.

Men nu blir det nya tag, och nya toner. På torsdag flyttas jag äntligen till Vasa och jag slipper äntligen och spela och äntligen närmare Älsklingen.