Skidmarsch

Skidmarschen avklarad. Den var inte längre än ca. tio kilometer, men den skulle ju skidas med full stridsutrustning. Stridsbältet vägde kanske en femton kilo, så det var ju en "trevlig" liten tyngd att spänna fast på en (plus ett tre och ett halvt kilo tungt vapen). Konstaterade att jag är för smal för stridsbältet, har spänt till det så mycket jag kan och ändå så är det lite för löst för att tyngden skall fördelas ordentligt på höften, nu hängde den ganska ordentligt på axlarna så det har resulterat i spända och sjuka axlar (speciellt vänsteraxel där vapenremmen hängde). Borde man äta mera bulla och munkar för att få stridsbältet mera passligt?

Första delen av skidmarschen gick riktigt bra, föll endast en gång och det var när vi skulle över ett stort dike. Typiskt nog var det just då när premiärlöjtnanten stod där och såg på och jag nästan inte slapp upp tillbaka (tack vare stridsutrustning och allt för långa skidor) men upp kom jag ju nog efter att ha bökat upp mej ur diket lika smidigt som en flodhäst. Packningen spände nog fruktansvärt på axlarna så gott som hela vägen, men överkomlit ända tills just innan pausen då jag kände att nu spänner det nog för mycket på vänster axel för blodet slipper inte och cirkulera ordentligt i armen mera. Men tur nog tog vi paus just då så fick lassa bort allt och vila axlarna en stund. När vi väl fortsatte så lade ledarna i några växlar så då blev det direkt mycket tyngre. Vi ropade flera gånger att slutändan släpar efter, men inte saktade de ner för det inte. För min del gjorde det att jag igen fick andningssvårigheter när man hela tiden ger på och ger på fast man inte orkar och helt enkelt inte klarar av det. Så sista tre kilometrarna skidade en undersegeant med mitt stridsbälte och jag själv hade bara vapnet på ryggen. Enklare för mej, men så går det när de inte kan sakta ner, skulle de skidat samma takt hela vägen och saktat ner en aning när alla inte hinner med så går det så...Men jag överlevde ju dagen ganska galant iaf, betydligt bättre än tetsningen...